everybodyisscreaming

Jag åkte till skolan, piercade mig och sedan direkt till stallet.

Fixade allt - mockade, intalade mig själv massa saker osv. Sedan tog jag en sista promenad med Acce.

Jag tog lite bilder, men det är inte speciellt lätt, eftersom hästen är alldeles för sprallig - eller hungrig, haha. Gräset såg ju så gott ut!

Sen vid halv åtta kom dom. Man märkte verkligen på Acce att han blev orolig, obekväm och stressad. Dessutom var dom äckligt otrevliga och dryga små fjortisar (förutom pappan).

Alltid när vi har lastat Acce har han gått rakt på, utan några problem. När man kör runt med honom står han helt still, man hör honom inte alls. Precis som om att han inte var där.

När dom skulle lasta kastade han sig tre gånger. Fy fan, va hemskt det var. Sedan när dom körde iväg sparkade och gnäggade han som bara den. Då kände jag hur mina ögon började bli blöta. Jag sa hej då till Karin och vi åkte hem. Tårarna bara rann när jag nästan var hemma.

Idag (30 sept) har jag har ångest hela dagen. Jag hoppades på att dom faktiskt skulle avliva honom, men när dom sa att dom ev skulle sälja vidare honom dog jag lite inombords.

Jag frågade om de ville höra av sig när de hade bestämt vad de skulle göra med honom. Får väl se om dom hör av sig, tror faktiskt inte det.

Några bilder från våran sista promenad.